I alla fall. Min hesa ont-i- halsen-röst gjorde morgonen så mycket enklare. Så fort något barn
Klockan 7.58 rullade vi ur garaget och maken ska ha en eloge för att bilen var pusselpackad och allt jag kom på att jag glömt under den åtta timmar långa körningen, hade tydligen kommit med ändå. Jag bestämde mig för att strunta i om vi skulle ligga först i en vad min man kallar konvoj - jag kallar det kö. Jag tänkte låta bli att muttra obscena ord på engelska när vi blev omkörda för 100e: gången innan vi nått Dalslandsgränsen. Nej. Den här mamman skulle njuta av resan i baksätet.
Vi gjorde ännu en bilresa analogt, det vill säga helt utan dvd:er eller andra avledande digitala prylar. Det är ju så härligt att umgås med sina barn i bilen. Häääääääärligt. Första halvtimmen var alla var lugna. Sen gjorde min man ett misstag. Han fick se en rovfågel som fångat en mus och nu flög iväg med musen hängandes i svansen i näbben. Utomstående hade nog gissat på att maken var ornitolog, så mycket ljudvolym och upphetsning den här fågeluslingen fick av maken: Såg ni den? SÅG NI DEN? Nej, det gjorde vi inte. NEJ, DET GJORDE VI INTE. Äldsta dotterns hjärna började gå på högvarv. De nästkommande 20 milen, till vi skulle lunchrasta i Grums, vägrade hon diskutera några ämnen alls som inte berörde något av följande: varför blev musen fångad, hur det gått till, om den skulle få se sin mamma igen, om svansen skulle gå av, vilken sorts fågel det varit, om fågeln skulle bli mätt eller kanske fånga fler musar (ja, musar). Vi försökte på alla vis avleda henne, men icke. Fågeln och musen var och förblev samtalsämnet i sisådär 2,5 timme. Jag försökte med en fikastund i bilen, men det resulterade endast i att yngsta såg vart kexen var gömda och således gastade ”kaaaakaaaa” var tionde minut ända fram till Sälen.
Vid halv 12 stannade vi för matpaus på det mycket pittoreska Burger King som ligger vägg i vägg med Rasta, längs 45:an och i Grums där det oftast luktar som idag – skit. Förutom en utspilld cola på golvet klarades denna paus av med bravur. Tror ingen minns vårt besök och det brukar maken och jag jubla tillsammans över.
Efter lunchstoppet stensomnade yngsta, och då blir ju äldsta som på kommando världens lugnaste, mest lill-gamla unge jag stött på. Vi passade på att ha mysigt på riktigt en stund, pratade om allt från om den kommande skidskolans lärare är dagisfröken egentligen till vad dottern ska bli när hon blir stor och vem hon ska gifta sig med (Livia) - och fågelskrället var glömt. Hennes utläggningar om ditten och datten är den underbara belöningen för alla frågor jag ställer varje dag och bara får svaren ”vet inte” eller ”sluta fråga” tillbaka.
Sen kom hon på att hon ville ha en hund. Det visste vi ju sen innan, men hon lanserade en ny teori idag. En av hennes kompisar som hon ofta leker hos har nämligen tre hundar, en av dem är en kinesisk nakenhund. Den hade hon nu ställt in siktet på. I en fyraårings värld är det starkt orättvist att kompisen har tre och hon själv ingen. Hon borde dela med sig! Någonstans i höjd med Branäs, och en tanke om att vi kanske borde satsat på den något närmare skidanläggningen istället, tröttnade jag på att svara att det inte är vår hund och att vi inte kan be dem lämna den ifrån sig. Jag ringde upp mamman till kompisen och dottern var mycket nöjd. Det hade hon bett om de senaste 10 milen – ring och fråga! ”Man får alltid fråga”.
Vi det här laget var vi nästan framme och mitt envisa nej till "kaaaakaaa" sen Kungälv till den nu vakna dottern i framsätet, byttes ut mot ett mutande utan dess like. Plötsligt blev det bilkö in till Sälens by. Vi låg sist så maken släppte konvoj-tänket.Nu var det tydligen en kö vi stod i.
Väl i Sälen hade vi siktet inställt på läkarjourmottagningen för turister. Deras uppmaning på telefonsvararen, ”tryck ett om du är ortsbo, två om du är turist”, borde fått mig att ana oråd...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar