Årets första Lisebergsbesök

Lördagen var inte särskilt innehållsrik. Vid 16-tiden kände jag att jag fick nog. Det måste hända något, gastade jag, och fick ett förvånat ansikte till svar av min make. Hända nåt? Det händer ju saker hela tiden, nån äter, nån slåss, nån slår sig..? Det hade han förvisso rätt i, men han insåg att hans fru fått nog av hemmaliv och ville ha lite aktion.

Vi drog till Liseberg. Det är aktion en lördagkväll med två barn. Vi svischade förbi mormor som fick tio minuters förvarning att vi skulle hämta upp henne, och parkerade vid Lisse vid 17.30. Ointressant med klockslag, kanske du tycker? Mycket möjligt, men oftast lever vi på klockslag för att få dagarna att gå ihop. När klockan är 17.30 har vi alltid precis ätit/äter vi middag och sen är det bad, Bompa och sova som gäller för alla födda på 2000-talet i den här familjen. Efter några år på den linjen, var det här ett äventyr som hette duga. Det nästan pirrade lite i magen.

Vi valde vid entrén att inte köpa årskort. Således kommer vi också i år att tänka "vi borde köpt årskort redan i juni". Storasyster fick böja ett par centimeter på knäna och kom in gratis på 110 cm-regeln. Maken var nöjd. Jag skämdes, men tycker dock att han har rätt i att hon knappast utnyttjar något mer än de karuseller och annat som är tillåtna för alla småttingar, inklusive spädbarn.

Efter kort stopp vid en korvmoj och det första av fyra toabesök, så var vi samlade och redo att kasta oss över gratiskarusellerna. Vi VAR samlade. Vi hann inte mer än 50 meter så hade vi tappat pappan. När det inte hjälpte att stå still och vänta ett par minuter så tog jag upp telefonen. Inga missade samtal. Ringde själv upp min make. Inget svar. Lämnade barnen hos mormor och gick en bit tillbaka. Ringer samtidigt till honom och tänker att det är ju (o)väntat om jag ska behöva efterlysa maken istället för ett av barnen i högtalarna. Strax efter får jag se honom stå och titta sig omkring med ett stadigt grepp om (den tomma) vagnen, men utan att hålla i sin lur. Ropar, får kontakt och ett leende; ”där är ni ju, jag undrade just”. Just?!

- Varför svarade du inte?
- Vadå, jag väntade ju?
- Väntade? Du försvann ju? Då ringer man väl?
- Jag väntade där vi skildes åt.
- Skildes åt? Du var ju borta?
- Jag var där hela tiden. Men jag gjorde det oldschool way, väntade.
- Väntade?!
- Vadå, det är ju så man gör. Väntar. Ringa..? Hade jag ingen tanke på.

Går tillbaka till barnen. Resten av det 2,5-timme långa besöket lyckades vi veta var vi hade varann. Barnen var glada trots sen timme och när energin tröt fick vi en sockerkick av våfflorna. Storasyster var stoltast av alla för att hon modigt vågat sig fram och gett Lisebergskaninen en high five. För nåt år sen fick vi bära henne, vilt skrikandes och sparkandes, förbi en parad av kaniner för att komma bort från dem så fort vi kunde. Hennes helt orädda lillasyster ville krama och sitta i knät hos kaninerna. Hon fick sig dock en överraskning när två av kaninerna istället nästan satte sig i hennes knä. De observerade inte den 90 cm långa vilden som redan satt sig till rätta för ett kaninbesök. Hon kom undan med ett par sekunder efter en räddningsaktion av kaninskötaren.

Första Lisebergsbesöket, och upplevelsemässigt en försmak av sommaren. Vädermässigt var det mer en baksmak av april. Solen sken, men fick på nöten av vinden som var iskall. De 13 graderna var bra mesiga. Kvällen gav två toktrötta barn som somnade så fort vi kom hem. De sov till 07.21 i morse. Då brukar vi vanligtvis ha avslutat frukosten på helgerna.