Den 14 juni 2010 hann jag känna djup förtvivlan och himlastormande kärlek inom loppet av några få timmar. Min förlossning startade med några bloddroppar som snart blev till en mörkröd störtflod i bilen till sjukhuset. Jag var helt övertygad om att jag hade förlorat barnet i min mage. Jag pendlade mellan hysteri och en bedövande isande känsla.
Min make hade inga sådana känslor. Hans enda fokus var att ta oss till sjukhuset och föda barnet. Levande. Inget annat fanns hos honom. Jag vill dock hävda att han även var tacksam för att vi hade skinnsäten i bilen vid den här tidpunkten, men han förnekar att han hade såna tankar. Han tog i alla fall sin uppgift på allvar. Hur fort vi körde vet jag inte, men alla bilar flyttade sig när vi kom farandes. Om de inte gjorde det så låg min man på tutan tills de gjorde ren väg.För er som vet att vi vanligtvis blir omkörda av husvagnar, inser storheten i den här körningen.
Väl framme togs vi om hand på specialförlossningen av ett proffsteam. Det tog bara knappt en minut innan vi fick chansen att höra vår ofödda babys hjärtljud susa genom rummet. Den iskyla jag känt som genomsyrat hela mig släppte sakta, som en flod som drar sig tillbaka. Jag kan bara gissa mig till vad en mamma som får ett omvänt besked känner.
Efter lite mer drama och en riktigt snabb förlossning där jag inte var arg på maken en enda gång, men nöp min barnmorska det hårdaste jag kunde när jag fick chansen, så föddes äntligen vår yngsta dotter när midnatt passerats men innan natten övergått till gryning.
Jag är tacksam för båda våra barn, precis som jag tror att alla föräldrar är. Mirakel eller gåva används ofta när man beskriver sitt barn. Med rätta. Detta är annorlunda. Inte starkare. Inte bättre eller mer. Jag trodde jag hade förlorat henne men hon kom tillbaka. Den 14 juni är min årsdag.
Den 15 juni är Livias. Hurra!
Drama queen (som sin mor)
Stark berättelse
SvaraRaderaStort grattis till Livia!!