Fan ta all cancer

Idag kom döden så där otäckt nära igen. Vi fick besked om att en arbetskamrat gått bort i cancer. Hon var 47 år och hade två barn i tonåren. Jag kände henne inte väl, inte alls egentligen. Vi har jobbat inom samma koncern i 10 år. Sen jag bytte bolag låg hennes arbetsrum ett rum bort från mitt. Hennes rum har hela tiden varit tomt och tyst. Varje dag har jag gått förbi hennes rum minst tio gånger och sett barnteckningarna hänga på väggarna, stolen bakom skrivbordet på samma plats som alla andra dagar.

Varje gång döden kommer nära så blir allting så där meningslöst för en stund. Vi satt på möten idag och undrade vad vi skulle prata om. Vad känns tillräckligt meningsfullt? Inga ord var bra nog, ingen arbetsuppgift tillräckligt betydelsefull. En människa är ju död. En mamma, en maka. En vän, en arbetskamrat. Alla blev lite tystare.

Jag blir så satans förbannad, så in i helvete irriterad på att människor dör i cancer. En liten leverfläck visar sig vara elakartad hudcancer. Värk i benet är leukemi. Ont i magen är egentligen cancer i hela buken. Fan ta all cancer.

Så går dagarna. Vi som inte stod henne nära kommer snart vara tillbaka i den vanliga vardagssvängen, även om det kommer kännas fel att någon annan ska sitta på hennes stol. Men vi vänjer oss. Händelser avlöser varandra, och snart ligger det bakom oss. Vi glömmer att vi lovat att ta vara på varje stund. Leva nu och krama barnen extra mycket. Vara glada att vi finns till, tacksamma för sundhet och inte klaga över influensan eller att bussen är sen. Inte klaga över saker som hör till livet.

Den här gången ska jag ändå ge mig själv ett löfte. När det blir november, när det är kallt och mörkt ute, ungarna gnälliga, alla är småförkylda och det känns omöjligt att gå upp när klockan ringer. Den morgonen ska jag komma ihåg att vara glad över att jag har möjlighet att stiga upp, över att barnen bara är snuviga och över att jag har den fantastiska ynnesten att få höra dem gnälla även denna morgon. Det är väl det enda vi kan göra för dem som dör unga, att fortsätta leva livet.