Låst position.

Om jag hade varit det minsta lilla lagd åt det dramatiska hållet så skulle den här texten handla om hur jag klättrat på kakel, firat mig ner för en fasad och räddat mina barn från en säker dö..dstrist dag när deras morsa satt inlåst på dass.

Men för att ta det från början. Vi väcktes vid 6-snåret. Eftersom jag var ledig så försökte jag få till en mysstund med döttrarna i sängen. Läsa en bok, skratta åt något tillsammans och kanske sjunga en sång. Hahahahaha – vilket skämt. Vem försöker jag lura?! Innan vi ens hade lagt oss till rätta, utbröt bråk om vem som skulle ligga på vilken kudde och vem som skulle ligga på höger sida om mig, som tydligen båda föredrog. Maken som planerat att gå tidigt till jobbet, fick tack o lov gå in och medla. Annars hade jag verkligen kunnat starta en andra karriär som utbrytarkung.

Efter tjugo minuter fick jag nog. Jag gick upp och stängde in mig på toaletten för att hinna få två egna minuter i fred, eftersom jag anade att min lediga fredag skulle bli allt annat än lugn. Min äldsta dotter skulle dock inte låta mig komma så enkelt undan. Hon rusade ut ur sovrummet och var mig hasorna när jag blixtsnabbt låste toadörren. Min make försökte övertala sina avkommor att sätta sig i soffan för att ge sin fru de få minuter han visste jag behövde för att börja dagen. Men icke. Storasyster hängde istället hela sin tyngd i dörrhandtaget och skrek att jag skulle öppna. Min make ser det hända och förstår hur nästa sekund kommer se ut. Hade jag varit dramatisk nu så hade jag skrivit att hans skrik i detta läge lät som ett vrål som startade långt ner i strupen från ett skadeskjutet djur. Dörren hade gått i baklås.

Det är egentligen nu som dramatiken kommer in. Jag har till vardags inte klaustrofobi ens i lindrig form, men ändå började hjärtat klappa och väggarna trängde sig på. De mörka tankarna slog till direkt. Tänk om inte min make varit hemma..?! Förvisso låser jag ju aldrig om mig då, och nio av tio gånger har jag med mig telefonen (vadå, har inte alla det?), men just den här gången hade kunnat hända även om maken hunnit gå iväg. Som en gång av hundra. Då hade jag suttit där inne. Utan telefon. Utan väggfönster. Och med två barn på utsidan.

Jag vet inte vad som hade varit rätt väg till hjälp. Ytterdörren var låst, den kan inte barnen låsa upp. Balkongdörren hade storasyster kunnat öppna, så hade hon fått skrika på hjälp. Kunde ju tagit en stund. Det finns en liten chans att jag hade kunnat få storasyster att ringa någon. Men jag tror att hon hade blivit väldigt rädd och antagligen skrikit om hon förstått att jag var inlåst. Hemtelefonen är utesluten, den är låst för barnen och jag tror inte hon hade löst att låsa upp den ens efter mina instruktioner. Då återstår iPhone. Kanske, men den är också lösenordslåst och ringa har hon aldrig gjort från den utan att jag ringt upp. Skulle jag bett henne spela eller ladda ner nåt så hade det varit andra bullar. Det hade hon löst på en sekund. Har 112 en app tro?

Då återstår att jag hade fått se till att komma ut innan barnen började käka ur soporna alternativt klättra på skåp och ramla ner och slå ihjäl sig. Den enda vägen ut ur badrummet, förutom dörren, är genom ett takfönster. Det sitter alltså i taket, och dessutom nån meter över vanliga innertaket. Nån stege förvarar vi tyvärr inte på dass. Handfatet är inte tillräckligt högt. Jag har dock tänkt ut en flyktväg under dagen, och har en idé om att jag kanske hade kunnat nå takfönstret via handdukstorken. Den håller för fyra blöta badlakan, kan då steget vara så stort till ett stycke (o)smidig 35-åring i panik..?! I lösningen på den här ångestfantasin har jag då så starka armar att jag hade kunnat häva mig upp på vårt platta tak, när jag väl nått takluckan. Väl där hade jag ju i alla fall kunnat andas. Jag hade ju inte kunnat ta mig in i huset igen, men om storasyster väl öppnat balkongdörren så hade jag fått klättra en kort bit ner på fasaden och hoppa ner på balkongen. Voilá! Fri!

Nu blev inte morgonen fullt så spännande. Efter att slutat be, och istället beordrat barnen att sitta still i soffan, mekade maken med låset på dörren på nåt vis. Hans valde en nagelsax som verktyg. Sen bad han mig vrida lite vredet och så var jag ute. Fri efter fyra minuter i fångenskap. Jag var djupt tacksam att maken var hemma. Lite tacksam också över att han släppte ut mig. Man vet ju aldrig, han kanske hade sett en helg med egentid framför sig. Ställt fram mat till barnen så det räckte ett tag och dragit. Nä, sån dramatik har vi inte tid med i fabriken vardagsliv. Fem minuter senare var maken på väg till jobbet. Jag satt med barnen vid frukostbordet, klockan var strax efter 7 och jag konstaterade att dagen bara kunde bli bättre.

Lugnet efter stormen.