Bevis.
Femåringen stod för fredagens största glädje när hon knep första simmärket på simskolan på förmiddagen. Jag antar att alla mammor får kämpa för att ta makten över sina tårkanaler när barnen blir stolta över sig själva och glada över något de lyckats med. Jag säger inte att min känsla var starkare, jag har ju en del att jobba med när det kommer till att stoppa tårflöden när jag blir glad, arg eller ledsen. Men ändå. När vår dotter började den förberedande simskolan för 1,5 månad sedan så var jag efter två veckor beredd att kasta in handduken (bokstavligt talat). Hon var mycket veksam inför första lektionen och väl på plats gick hon upp efter halva lektionen. Hennes benhårda vilja är inget vi rår på när hon väl bestämt sig.
Undervisningen bygger på att föräldrarna finns i ett rum med stora glasrutor ut mot bassängen. Vår femåring startade andra simlektionen med att tveksamt sätta sig på bassängkanten. Med tre dynor och en hand runt midjan doppade hon sig. Sen gick hon upp. De andra barnen var kanske lite blyga, men de valde glatt groddynor och flytkorvar för att lära sig de första simtagen. Inte vår dotter. Hon satt på kanten och svarade inte ens fröken när hon pratade med henne. Sen ställde hon sig upp och stod med huvudet nerböjt. Då fick jag rycka in. Med en tvååring på höften försökte jag förstå varför femåringen inte ville gå i vattnet, men nej. Jag svettades nära ihjäl i mina jeans i den varma simhallen. Tvååringen ville ner och gå själv. Samtidigt som jag försökte stoppa henne från att kasta i alla badleksaker i bassängen, levererade jag ett antal traditionella övertalningsargument till femåringen för att hon skulle vara med en liten stund på lektionen. Noll framgång. Eftersom tvååringen är mer vild än tam nära vatten (hon tror nämligen att hon kan simma), så valde jag att inte tjata mer och vi gick och bytte om.
Vi ändrade taktik. Tack vare att min pappa och syster hjälpt oss att passa tvååringen, så har min make och jag kunnat turas om att simma samtidigt som dottern, och således funnits i bassängen hela tiden (om än inte med i gruppen). Det hjälpte. Tredje simlektion krävde ett par insatser, men sedan fjärde gången har vi bara funnits i samma simhall och vinkat då och då. De sista två fredagarna har hon skrattat och lekt med de andra barnen i gruppen. Idag fick jag se henne hoppa jämfota av glädje när hon fick besked om att hon skulle få ett märke, innan hon slängde sig runt min hals. Med handduken i handen lyckades jag dölja den fulgråt som trängde på, och de få tårar som föll kunde jag skylla på håret som droppade.
För Droppen finns inga kunskapskrav; märket "delas ut till de elever man vill uppmuntra i simskolan för att de varit duktiga och övat flitigt i vattnet". Vår modiga tjej! Hon har verkligen kämpat för att våga och lärt sig i små, små steg åt gången.
Heja!
Om dottern står ensam för dagens bragd, så nosar jag henne i nacken med den självutnämnda utmärkelse för eftermiddagens bedrift. När min pappa åkt, och båda barnen var rätt trötta, påbörjade jag matlagningen som jag beräknade skulle gå rätt smärtfritt. Då valde tvååringen att lägga en redig baj. En sån man önskar att de ska lägga på dagis istället för hemma. Hon vägrade byta blöja. Efter 20 minuter så känner till och med min täppta näsa att doften är lik en bajamaja på dekis, blöjan hänger oroväckande långt ner mellan hennes ben och hon går som en cowboy. När hon därför efter x antal frågor om blöjbyte plötsligt säger ja, så är det bara att köra - trots att jag står mitt i att laga mat. Mitt i blöjbytet ångrar sig tvååringen. Jag får hålla fast henne och torka där jag kommer åt. Femåringen ställer samtidigt en fråga i sekunden som börjar med "varför". Samtidigt försöker jag knapersteka bacon. Finns det nåt märke för ”osannolika och svårförutsägbara insatser i mamma-livet?”. I så fall kräver jag en nominering. Bedriften kräver faktiskt en del flitig övning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar