Snökompisarna åker hundspann

Vi har tittat på filmen Snow Buddies ett hundratal gånger (per vecka) sen dottern fick den i födelsedagspresent i höstas. Det var därmed rätt lätt att få poäng i världens bästa mamma-tävlingen, när jag kom på att vi kunde boka hundspann på fjällsemestern. Maken fick en snabb briefing och samtyckte. Eller ja, han påstår sig inte ha fått några detaljer priser, men som jag minns det så sa han ja. I alla fall inte nej.

Det visade sig att jag inte heller hade alla detaljer. Jag visste att vi skulle vara på plats kl 10 på en viss plats och starta. Jag hade ett vagt minne av att den jag bokade hos hade sagt att vi skulle få testa att köra hundspannet också. Det visade sig vara något av ett skarvat minne, vi skulle köra själva hela tiden. Detta kände maken att han inte alls var inspelad på. Hundrädslan min make bär på, i kombination med att min enda erfarenhet av hundar är min mammas sedan länge döda yorkshireterrier, så kanske våra kunskaper hade kunnat vara något bättre. Men hey, hur svårt kan det vara? Det ser i alla fall lätt ut på film.

Äldsta dottern var i sjunde himlen, 32 Alaskan Husky-vovvar runt omkring henne, och alla ville bli klappade och kramade. Yngsta dottern undrade vart hon hade hamnat. Hon var inte rädd, men nyss inkastad i slalomvärlden och inte helt med på konceptet hundspann, så frågade hon förvirrat hela tiden när vi skulle åka skidor..?

Barnen och jag kröp ner i släden och maken tog första passet som förare. Solen sken och snön gnistrade. Vi satt på ett renskinn och hade det varmt när den kyliga vinden svepte in över oss när vi kom ut på vidderna. Hade inte ungarna kivats om platserna i släden mitt under färden, så hade det varit som hämtat ur en saga. Det är möjligt att inte heller en del av hundarnas mycket effektiva toalettvanor hade platsat i den väna berättelsen, men i vår värld passade de perfekt in. Det var mycket underhållande att se hur de sprang sida vid sida, när plötsligt en nödig en ställde sig på framtassarna och fortsatte springa på dem när han (säkert en han) drog upp bakbenen och la en liten bajshög i farten! Mycket imponerande. Det var inte lika kul när hunden sist i spannet, det vill säga närmast oss, för tredje gången satte upp sin bakdel i vädret och denna gång hade diarré.

Turen var på en timme, och maken och jag bytte plats efter halva vägen. Nedan ser ni en filmsnutt där ni förutom att ni får en känsla för hur kul detta var, också får höra följande:

1. Min make förbereder för ett ännu sämre minne och dokumenterar tid och plats.
2. En dåre skrattar hysteriskt.

Och just det, jag uppmanar i filmen till fejk och får i och med det alla att undra om jag ens existerar. Är jag på riktigt? Det här äventyret kanske bara är en påhittad rövarhistoria? Fablernas värld? Nåja, den här dagen var i alla fall så nära en saga man kan komma i vår familj.