Vargen kom(mer)!

För någon månad sedan knackade vår 89-åriga granne på dörren. Jag trodde att han skulle klaga på våra barns och vår ljudnivå som han möjligtvis trots sin ålder störts av. Det hade väl i så fall varit någon sorts rekord tänker jag, att vi till och med kan nå och störa så gamla öron. Men det var inte hans ärende. Han var orolig över några spår han sett i sin trädgård och ville visa mig. Han misstänkte varg. De 0,07 procent inom mig som eventuellt är intresserade av vilda djur mer än som något exotiskt, visade ett minimalt intresse men kom till slutsatsen att det naturligtvis inte var varg. Vi bor ju på en ö?! Jag konstaterade detta från min säkra plats på balkongen.

Men hej och hå så fel jag hade då. Bilden är tagen ganska precis 2,8 kilometer från vårt hem. Igår sprang vargen tydligen runt i Torslanda och den där skogspromenaden jag tog i tisdags känns nu mer som ett vildmarksäventyr. Jag hade självdött på fläcken av rädsla om jag såg en varg. Eventuellt är den känslan ömsesidig med vargens om den sett mig flacka omkring. Frågan är vem som först hade tänkt tanken om att vi är på en ön - hur kom den varelsen hit?