Liseberg

Vi var på Liseberg igår, vi fyra och två vänner till oss. Med telefonnummer på alla tre barnens armar så kände vi oss rätt säkra på att få tillbaka eventuellt borttappade barn, och det gör ju besöket så mycket roligare.

Vår äldsta dotter är inte den som slänger sig in i nya saker. Helst ska det tittas, tänkas på, sjunka in, funderas en vända till och sedan eventuellt testas, när det gäller nya saker. Igår var hon någon annan. Vi började förvisso lite lugnt med Kaninresan, men vi kom snabbt upp i tempo och åkte kaffekopparna och någon annan så kallad barnattraktion i en båt som gjorde att min frukost gjorde sig påmind i halsen. Alla tre barnen tjöt av skratt! Treåringen tjöt också något mer argsint när hennes moder försökte hålla fast henne så hon inte kunde stå upp och rocka i kaffekoppen.

Kaninshowen missade vi inte heller, även om lillasyster försökte ha en egen show från sin plats. Storasyster som i alla år varit livrädd för kaninerna (och alla andra utklädda stora björnar osv) gick igår fram och ställde sig bredvid kaninen tillsammans med kompisen och sin lillasyster. Glädjestrålande kom hon sedan tillbaka och kramade mig och berättade om sitt mod.

Hon fortsatte sedan på sin nya bana och ville absolut hänga på när kompisen skulle åka Lisebergsbanan. Jag hade ingen lust att köa 25 minuter för att hon sedan skulle ånga sig. Hon stod dock fast vid sitt beslut. Vi köade, hoppade i vagnen, åkte upp för backen...och DÄR ångrade hon sig. Nu var det ju inte mycket att göra. Hon höll min hand det hårdaste hon kunde och lutade sitt huvud emot mig och blundade. Själv kunde jag inte säga nåt lugnande för jag hade fullt sjå med att inte tappa väskan eller skrika själv när jag överraskad gastade för full hals i svängarna. Jisses så högt det var! OCh så snabbt det gick! Gjorde den verkligen det förr? Vem sa att jag var gammal?! Jag hörde! Efter åkturen rätade dottern på ryggen, steg av utan ett ord och sprang stolt till sin pappa och kunde inte varit stoltare och gladare när hon berättade om åkturen. 

 På plussidan denna dag fanns också att mamman fick 40 minuter ensam på en bänk i solen när övriga köade till och åkte något i bilväg. In på minussidan faller dock treåringens spruckna läpp från när hon snubblade och ramlade in i en vass kant på ett bord. Alla tänder klarade sig som ett mirakel. Efter ett par minuters gråt var hon stolt över sina blodiga servetter och kilade bort mellan borden igen. Hon underhöll sedan ett pensionärspar lite längre in i restaurangen, medan vi andra åt i något lugnare ro. Det var plussida igen.

Vi delade upp oss efter middagen. Storasyster och pappa tog sig an hennes önskan: Lisebergshjulet. Maken var inte direkt glad över sin uppgift, men som han sa: det finns i alla fall en dörr att stänga. Vännerna gav sig av mot Flumride medan jag och yngsta fick tid att spela på chokladhjulen. Och som vi gjorde det! Med glada tillrop vill jag mena att vi höjde stämningen hos alla runt om oss, och när vi själva vann visste glädjen inga gränser. Två chokladrullar fick samma tacksamma mottagande som om vi vunnit stjärnvinsten. Som vanligt hade vi dock tjänat på att köpa dem från början istället för att spela. 

Vi avslutade med två varv i någon segelbåtshistoria där treåringen la grunden inför nästa års besök när hon sträckte händerna i luften och ropade "mera", "igen", "en gång till" och fick lyftas ur skrikandes när båten hade stannat.

Det var ett mycket lyckat Lisebergsbesök. Det visade sig att den enda som kom bort ett par gånger var maken, men hans 183 centimeter, som avslutas med röd keps, var rätt mycket enklare att hitta igen än en enmetare hög på socker.