Ni kan kalla mig Kranis.

Lille-bagar'n och Rock-Olga är makens nya smeknamn på fyraåringen och sexåringen. Det tog mig en hel lördag att lista ut varför. Det började med att jag kände mig utanför i morse vid frukosten. Medan jag och barnen lite yrvakna åt våra kesoplättar under tystnad, satt maken och småskrattade för sig själv på sin sida bordet. Fniss mellan tuggorna på mackan och korta lösryckta meningar innan ett lass yoghurt hindrade honom från att komma till poängen. Barnen småskrattade också, så jag antog att det maken försökte berätta mellan sina närmast frustande avbrott, var något de sett gemensamt. Jag hörde lösryckta ord som emaljöga, kranbil och någonting om hamnen. Mycket underhållande enligt tre av fyra, en lördagsmorgon klockan halv nio i vårt radhus.

Jag bad sexåringen berätta vad de sett som jag missat, men det visade sig att barnen var lika ovetande som jag. De tyckte nog snarare att som showen maken bjöd på, när han försökte pressa ner ett gapflabb och samtidigt äta frukost, var dagens dittills roligaste stund. Efter att nästan satt kaffet i vrångstrupen, lyckades han få fram att smeknamnen såväl som glädjen hade sitt ursprung i en dokumentär om Göteborgs hamn som han sett på You Tube i veckan. Det var enligt maken 28 minuters skrattfest om man hade minsta intresse för Göteborg och hamnarna här omkring. Låter ju...helfestligt...verkligen. 

Hela dagen har jag fått citat och små anekdoter från den här pärlan som tydligen heter "Den inre hamnen". Till och med min stackars kompis som var här med sina barn (som är lika högljudda som våra - underbart!) fick sig en genomgång av ett par scener av dokumentären, innan maken försvann ut till sin pensel för att måla klart balkongen - skrockandes på bred hamngöteborgska. 

Nu sover Lille-bagar'n och Rock-Olga. Kvar i soffan är bara maken och jag. Eller som maken numera kallar oss: Kranförar'n och Donsö-Lasse. Det var bra val. Jag är grymt nöjd att han inte valde Lammkotletten, Porr-Birger eller Tjuven i Bagdad som var några av de andra öknamn som nämndes under de första två minuterna av filmen. Eller Skyffel-mördaren. Det hade ju varit mindre roligt kanske.


Uppdaterat: Maken vill ha till noteringen att detta är en fin del av Göteborgs historia. Vi skrattar givetvis MED hamnarbetarna, filmade 1988, inte åt dem... Med det sagt, vill jag instämma i makens hyllning av inledningen till den här filmen. Jisses! Att inte frukostflingorna flög ur munnen ännu värre i morse är ett under.  Vill man dessutom höra historien om emaljögat och Tjocke-Elof så kan man spola fram till minut 24.28. Göteborgshumor när den är som bäst.