Eeeeh, alltså, för all del, TA ALL TID ni behöver! Ingen stress, skruva på bara. Några minuter senare återkom kaptenen med glädjande (?) besked om att de nu startat om en av datorerna som styr motorn, och att allt var normalt.
Vi kom upp i luften och förutom de faktum att fokus nu utökades till två barn och en motor under resan, så var den rätt behaglig. Fyraåringen hade ju förvisso kunnat betala ståbiljett, men annars var det lugnt. Ett enda litet missöde råkade vi ut för, och det var väl mest mammans fel. Fyraåringen skulle gå på toaletten och trots att hennes mor stod dubbelvikt, inklusive med häcken i vädret, så lyckades fyraåringens klänning hamna i toastolen och blev...blöt.
En halvtimme innan landning flyger vi in i oväder. Piloten varnar oss för turbulens, och alla knäpper fast sig. Alla utom tjejen med flätor och ny klänning på rad 15, som sitter bakåfram. Efter en kvart av rätt kraftig turbulens och pilotens varning om omgivande åska ringande i öronen, sitter jag ned ett påklistrat leende för att lugna sjuåringen som är rädd. Med tanke på att jag var rätt skraj själv, så liknade jag nog mest Jack Nicholson i the Shining. Medan storasyster trycker sig mot min överarm och blundar, sitter lillasyster och sjunger.
-Hej och hå vad det skumpar, det killar i magen!
Efter tjugo minuters extra inflygning så landar vi. Piloten fick en rungande applåd och maken kostade på sig ett "bra jobbat!" när han gick förbi cockpit.
Följande dagar ska jag följa pilotens exempel och rikta in mig på min egen "dator", dock inte just control-alt-delete. Men en omstart i hjärnan är precis vad den här semestern syftar till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar