I fredags var det, för andra gången i fyraåringens liv, dags för öronoperation. För ett år sen fick hon rör insatta i öronen, och det fungerade alldeles utmärkt fram tills i höstas. Sedan november har hon hört rätt illa, och för en redan högljudd person så resulterar det i - just det - att låta ännu mer. Det är inte hållbart varken för henne eller oss andra. Eller vi kan säga så här: hennes nedsatta hörsel riskerar övriga familjemedlemmarnas dito. Något behövde därmed göras.
Vi väckte vår morgontrötta dotter och satte henne mer eller mindre sovandes i bilen vid strax före sju på morgonen. Hennes kvällspigga gener gjorde henne slö hela morgonen, och därmed var det ingen större fart på henne. Hon satt i sin pappas knä och läste böcker, i väntan på sin tur. Vi hade laddat upp mentalt en del. Vid de senaste tre besöken hos öronläkaren så har vi inte kommit särskilt långt. Fyraåringens alla öronbesvär har gjort, att nu inte tillåter någon att komma i närheten av hennes öron, speciellt inte en läkare som tidigare "dammsugit" hennes öron med en skräckinjagande manick. Kan inte säga att jag klandrar henne.
När vi fick träffa öronläkaren denna morgon, hade fyraåringen piggnat till lite grann. Hon var därför benhård i sin övertygelse om att ingen skulle komma närmare än öronsnibben, med någon typ av instrument. Sittandes i sin mors knä fick hon läkaren att inse, att operationen skulle behöva göras utan att de fick en chans att se dagsstatus och besluta om åtgärd innan sövning. Maken och jag fick istället intyga att opererande läkare fick göra "vad som än behöver höras och vad vi än hittar". Alltså...eeeh? Jaja, så klart, men vad misstänker ni? En ofödd tvilling eller ett gigantiskt vaxmonster?
Nästa stopp var hos narkosläkaren. Vi hade dagen innan hört några suspekta hostningar från fyraåringen, och ville dubbelkolla så att hon fick ok-stämpel för att bli sövd. Vid det här laget var fyraåringen tillbaka i sitt pigga jag. Medan övriga barn satt still, övade vår dotter längdhopp över de breda gula sträcken som lämpligt nog var placerade med jämna mellanrum på golvet i korridoren. Fyraåringen var äldst av barnen och skulle därmed vänta till sist. Tydligen mindes de inte henne från förra året, i så fall hade de troligtvis valt att söva henne först av alla, men icke.
Hon hann med ett par rätt imponerande hopp, samt en kraschlandning (som ignorerades med motfrågan om hon klarat sig över strecket innan hon krockade med ett bord i väntrummet). Strax därefter kom narkosläkaren ut och skulle lyssna på hennes bröst. Tyvärr tog fyraåringen hans ankomst som en utmaning, och ställde sig snabbt på andra sidan bordet. Maken och jag gav varandra samma oroliga blick i samförstånd; ånej, hon vill att han ska jaga henne...
Det hela löste sig en halv minut senare. Narkosläkaren tog ett par snabba steg mot vår dotter, hon tog sats för att kuta korridoren ner, maken och jag gjorde oss redo för att spärra utgångarna och fånga in henne. Sekunderna innan det hela skulle iscensättas, hostade hon. Det var en rejäl hostning, en storrökare hade blivit tvungen att erkänna sig besegrad. Alla, inklusive hon själv, stelnade till. Återigen utbyttes blickar mellan maken och mig, nu med inslag av insikt och förvåning. Var kom det där ifrån? Jag tittade på narkosläkaren och han bara skakade på huvudet. Om det i hans hjärna fanns någon typ av tveksamhet inför om operationen skulle kunna genomföras, så blev det totalt avslag när vi svarade ett rungande ja på frågan om dottern haft problem med falsk krupp eller förkylningsastma tidigare.
Risken för falsk krupp är förhöjd vid sövning, och att söva henne med så kraftig hosta fanns inte på kartan hos dem som bestämde. Det blev ingen operation. Strax före nio stod vi på parkeringen igen. Dottern mer nöjd än en timme tidigare. Föräldrarna något överraskade, men också glada att de dubbelkollat. Problemet kvarstår dock. Hon hör inte särskilt bra, och operationen måste vänta tills hon inte är så tung i bröstet och hostar. Eller som hon själv förklarade för sin syster; Nej, det blev ingen operation. Jag har för mycket slem i tuttarna.
Om den felsägningen var av missförstånd, hörselnedsättningen eller bara ren galenskap är inte helt klarlagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar