Aj

Vi föll på mållinjen. Med bara drygt 24 timmar kvar tills fyraåringens öronproblem skulle vara ett minne blott, så sprack hennes trumhinna. Maken satt upp med en liten ledsen och vissen tjej större delen av natten. Det behövdes ingen större hjärnkapacitet för, att inse att det planerade hejnuärvihärigen-besöket på operationsavdelningen en dag senare, inte skulle bli av.

Medan jag och sjuåringen lämnade huset på morgonen, åkte maken med fyraåringen till hennes läkare för ett andra utlåtande. Det första hade hade vi ju redan gjort själva. Efter alla (o)turer med fyraåringens öron, låter hon nu ingen komma nära dem. Varje läkarbesök är därmed en studie i pedagogik och ibland ett litet helvete för alla inblandade, för att få henne att låta doktor Näslund komma närmare än två meter. (För övrigt extremt passande namn för en läkare på öron-, näsa-, halsavdelningen, hehe).

Denna gång löste maken det hela genom att själv sno åt sig en efterkontroll av sitt onda öra från influensaveckorna. Möjligtvis att doktorn tyckte makens fråga om en regelrätt öronkontroll, på någon som var cirka 35 år äldre än de vanliga patienterna, var en smula överdriven. Jag tyckte dock det var lysande! Tydligen höll fyraåringen med och tog plats efter honom, utan att ens försöka sig på en förhandling om att få lördagsgodis till middag eller så.

Domen blev en kraftig infektion. Örat ska självläka. Det tar en månad. Sen blir det ny operationstid och då får vi hoppas att örat håller. Gärna ända in i mål denna gång.

En gladare dag. Öronskydden är frivilliga och en populär accessoar hos denna donna. De ska inte förväxlas med en överbeskyddande mammas försök att skydda de små söndervärkta öronen från...allt.