Det är inte bara den nyinköpta hatten med inbyggt myggnät, som gör att min make börjar smälta in som bybo. Själv hävdar han, att han redan är en av byborna. Och visst, the locals hälsar på honom som vore han en av dem. Och han är väldigt nära att bilda en förening med handlarna i byn om att bevara affärerna här nere i dalen. När han lutade sig mot disken inne på husdjursbutiken och nonchalant frågade om tjejen som äger butiken är med i "kampen", så var det nog bra, att jag stod bredvid så ingen missuppfattade inbjudningen.
Vi har fått många frågor om myggen, som tydligen ska vara överjävliga och blodtörstiga av tonfallet av döma hos samtliga frågeställare. Och visst, här är en del mygg. Men inte på något vis oöverkomligt och med en flaska
Noskito och en hatt a la maken, så kommer man långt.
Frågan är dock, om inte kvällens dopp i älven gör honom till mas på livstid. Västerdalälven är kall. Men med en frustning som till och med Dalarnas älgar hade varit avundsjuka på, tog sig maken ett kvällsdopp med sin fanclub ivrigt påhejande. Den yngsta i klubben ville doppa fötterna, vilket i den äldstes öron mer lät som, "falla i älven och behöva räddas från svart strömt vatten i hysteri". Men det gick bra, trots mer tur än skicklighet från hennes sida.
Vår sista kväll i Dalarna för denna gång, avslutades därmed till viss del som ett dop. Välkommen, som dalkarl, min kära make.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar