New York, vi är här nu!

Så är vi här! Flygresan gick smidigt, jag hade laddat med sex tidningar och två böcker men hann inte ens öppna en av dem. Flyger man med en vän som pratar lika mycket som jag och dessutom har lika många åsikter, då hinner man inte med så mycket annat än just det. Det var en dagflygning, vilket var tur, för vi var kanske inte tystast på planet. Det var förvisso killen i sätet bredvid mig som somnade fem minuter in i flygningen och satte sig upp när vi hade landat.

Det enda spännande på flygningen var att jag var övertygad om att Ola Rapace satt i raden bredvid toaletterna. Vi spanade och försökte få till en naturlig selfie utan att röja selfiepinnen, där han syntes i bakgrunden, men det visade sig omöjligt. Nu visade det sig förvisso också senare, att om inte han talar ryska så var det inte han.

Sen skulle vi fylla i våra papper för inresan till USA. Man för ju nästan tvångstankar och vill fylla i ja, ja, ja på alla frågor som rör om man har vapen i väskan, tänker smuggla djur eller någonsin har varit kvartär länge i USA utan visa... Det senare är ju förstås ett ja, men vadå, jag var ung och klok och ville spendera ett år i Kalifornien. Kan ni klandra mig? Möjligtvis duger inte det som ett argument i tullen, men denna gång släppte de in oss så jag behövde inte ljuga.


Vi ska bo hos en kompis till mitt resesällskap, eller rättar sagt hos honom och hans finacee. Jag känner dem inte men vi började vår resa med hämtmat och en öl i soffan, sen kände vi varann. Vid åttatiden på kvällen amerikanskt tid (runt 02 hemma), började jag känna mig vimmelkantig. Jag ursäktade mig och sa att jag bara skulle vila ett par minuter. Jag stensomnade naturligtvis i deras soffa. Snygg var det antagligen inte, speciellt inte med tanke på att jag börjat känna av en förkylning. Men jag fick en filt och en kudde och där nånstans tror jag att vi blev vänner allihop.