Dödslyftet...

...i något eventuellt modernare tappning. Jag premiärbadade i havet idag för i år. Oerhört besvärande statistik för en som brukade tävla med sina kusiner om att bada så tidigt på våren som föräldrarna tillät som möjligt. Dessutom har jag ett simborgarmärke i 15-gradigt havsvatten på min meritlista. Men, år 2016, jag har tydligen förvandlats till en mes.

Maken och barnen har badat sen i maj. Under tiden har jag suttit på bryggan och kommit med glada tillrop: Kom igen! Doppa huvudet! Visa att du är en västkusttjej!
Då och då har jag vadat ut en bit, för att sedan retirera till filten på badberget.

Idag var det dock dags för ett riktigt havsbad a la tonåren! Maken var i. Hans besökande barndomskompis var i. Sexåringen var i. Övriga fiskade krabbor från bryggan och en övervakade fiskarna. Solen sken (om än beslöjad av moln då och då) och badvattnet skulle hålla 20 grader sa prognosen. Det tror jag dock inte på. Mitt halvdyk och mina simtag indikerade förvisso ett minimum på i alla fall 18 grader...men 20...nja. Det var nog en turistskylt som kommit upp i oerhört positiv anda.

När jag nu var i samtidigt som maken så passade vi på att öva på dödslyftet. Medan jag och makens kompis visste allt om Dirty Dancing och John Travoltas dödslyft av "Baby", så var maken ovetande. Jag förklarade snabbt och självklart var han med på noterna! Hur svårt kan det va liksom?

Tre oerhört graciösa försök blev det. Maken tog i så han skrek, jag sprang som en halt och lytt gasell genom vattnet och tyckte själv att jag flög genom luften. Filmbevis på dödslyftet påvisar dock vissa brister i tekniken, men va fasen! Första gången i år ju! På't igen imorgon. Vi har ju hela sommarn på oss. 20 grader i vattnet och jag behöver snabbuppdatera min meritlista.